Terminalen

(Utdrag ur en längre prosadikt)
Terminalen var den ljusaste platsen i stan. Hit kom folk bara för få att vara i ljuset.
Kaptenen reciterade en filosof och kände sig nöjd…alla var de trötta på att vänta på flyget som skulle ta dem till allt de drömt om.
Möjligheterna hade tagit sig upp från omöjligheternas strand och vågorna slog inte längre.
En ny värld öppnade sig…kraft och mod på resan hem. De sår som vi bär på läks.
När tröstaren och läkaren är närvarande löser sig allt i en ändlös gudomlighet.
Staden är vårt hem – och det var den verkligen då flyget lämnade landningsbanan.
Kaptenen hade dukat fram en pizza och en cola som han inhandlat strax före avgång.
Bredvid honom satt en hund, en matte och husselös hund som inte skällde utan satt stilla…

Standard

Illusion

 

Vi faller likt fjäderlösa hönor mot tomheten.
Med väsen slungas vi om och om igen i en luft som känns kall.
Vi räddas av en böljande våg som sveper över oss;
som tar oss in i trygghetens famn dit ingen kommer.
Vi hör sånger som stillsamt omsluter oss,
förtäljer att ingen skada är skedd.

Osynliga färdas vi genom stängda dörrar och kosmiska rum.
Allt är en illusion som har för avsikt
att dra oss med och in i dess djup,
förföra oss tills vi åter blir synliga,
tills våra kroppar förvandlats till glas och sten.
Men vi är förberedda på vad som komma ska.
Vi har en karta som ska leda oss rätt,
men vi måste undvika deras ögon,
ty det är ögonen som förför.
De ser genom det osynliga.
De är vaksamma och rädda för att tappa färg och glans,
de har behovet att synas och dra till sig blickar.

En väldig dörr avtecknar sig. Vi går in.
Vi lämnar nu vår verklighet och träder in i en annan.
Må ljusets furstar vara med oss!
Må de vaka över oss dag och natt
och leda oss genom dessa rum.

Ur Kosmiska rum

Standard