I
Förväntningarna var höga bland resenärerna innan avresan till månen. De flesta hade nappat på erbjudandet ”Gå två, betala för en”.
Ruben talade inför hela sällskapet som skulle följa med på resan.”Jag vet att det känns svårt att lämna den plattform vi står på med våra ömma fötter, med förväntan om en säker och trygg resa in i framtiden, in i framtidens ljusa och mörka hörn, eller är det bara ljust, eller är det bara mörkt?
Det blåser där vi står, skjortärmar fladdrar och hatten ger sig av på ett eget äventyr – men vi är inställda på att resa långt. Hur lång vår resa kommer bli vet endast framtidens (ännu omedvetna om vad som komma skall) excentriska med högar av böcker på sina bord, dammiga och där spindlar spunnit väv. Planet som ska föra oss säkert genom rymd och landskap står nu startklar. Det är bara att bita ihop och hoppas på ett lugn mitt i detta, mitt i detta kaos. Vi behöver stanna upp och känna att vi är människor, känna att vi är del världen och inte en arbetshäst som drar och sliter till sin sista dag. Låt oss stanna upp ett slag och känna in vår egen rytm och hitta rätt harmoni till våra liv. Det känns vemodigt, det känns som en del av oss slits bort, vi hoppas komma tillbaka, kanske det skett en förändring, kanske vi är mer tillfreds med livet och tillvaron i denna värld, om inde detta är en dröm, om vi inte ändrar oss ty strax lämnar vi det här, inte min hatt som valt sin egen väg på havets omtänksamma vågor som en mor med ett nyfött barn vid sin barm” Nedräkningen hade börjat och febern hade stigit något. De skakade allesammans i takt med att ångesten steg för en del resenärer. Det var som om en ond makt hade tagit över deras kroppar mot deras vilja. Sällskapet steg till slut på planet, efter många om och men.
Planets mjuka och inbjudande stolar får oss att glömma tidigare skrupler och tidigare föreställningar om resan. För det är väl en resa, det är väl detta som är resan, detta är väl att resa, fast vi ska längre än vanligt resande folk, vi är väl vanligt resande folk, bara det att ingen har upptäckt denna färd väg tidigare, ingen har upptäckt kartan, livets karta med hemliga dörrar ut – men bara för en stund, inte för länge. Vi ska bara stanna tills vi längtar hem; det kommer säkert ta ett tag innan man längtar hem till den här röran. Det känns skönt att bara sitta och titta ut på plattformen där vi nyss stått som osäkra människor på väg mot ett okänt mål. De bekväma stolarna förför oss, de är röda.
Någon har spillt en grön sörja, nej vi tror inte på utomjordingar, men det får oss att se positivt på framtiden och att allt ska gå vägen, vi vill så gärna se, vi vill så gärna se hur det är, hur människorna är, om de är som vi, vi har ägnat åtskilliga år med spekulationer om framtiden, nu har vi fått fåra tummar loss och fått tankar att bli verklighet. Detta är verklighet, vi är på väg mot verklighetens avkomma som skönjer oss med blicken, den för oss i våra sinnen som ett spöke.
Vi har ljugit för att bli betrodda, och lämnat fru och barn i säker tro om att komma tillbaka inom en snar framtid, fast inom oss har inom en ohyggligt lång framtid existerat fast vi ibland inte vill tro det. Det har frågat oss om vi kan beställa biljetter, det finns inga biljetter, de är slutsålda, har vi svarat och ljugit dem i ansiktet som vialdrig skulle drömma om att göra, bara i denna stund. Vad är vi för människor? Vi två som vill upptäcka vad framtiden har att erbjuda. De tror att vår resa går till Maldiverna, men tji, de gick på vår lögn. Undrar om de har vykort, eller om de skickar kort och brev överhuvudtaget, de är kanske robotar? vi kanske inte kommer så långt, världen och tidens ände kanske ligger ett år framåt, en månad eller en dag.
Det känns ännu obekvämt, vi är som små pappfigurer som väntar på att klippas till och formas, eller bara vara, ständigt stela och orörliga tills någon bryter förtrollningen. Vem ska bryta den, är det vi eller dem? – en trollkarl måste det ju vara, det viktiga är att vi kommer fram till slutmålet på vår resa. Vad skönt det är att slippa pass, vad skönt det är utan skramlande mynt och prasslande sedlar som tar plats, det är skönt att slippa tunga väskor, de kläder vi har på oss räcker länge och väl, dit vi ska har dom väl kläder att köpa?…om inte annat så kan vi läsa dikter för varann. En man vid namn Ruben läste sin egenhändigt skrivna dikt som han skrivit med en liten blyertspenna som legat och vaggat i bröstfickan. Han hade inga problem att göra sig hörd, då han som en megafon började läsa ur dikten F:
Du gråter till bristningsgränsen
medan allt passerar
genom ett fönster förseglat
med en tusenårig dimma
som suger i sig lättjan som du själv
F är en bokstav som vägrar
stiga ner från sin höga tron
frågor utan svar går vart de vill
framåt och uppför stegen av sol.
Sällskapet applåderade undertiden han tryckte ner dikten skriven på en pappersbit i fickan. Han hade lust att gå där ifrån in i ett annat rum, där han kunde tala med sig själv och reflektera över en dikt vilken han hade uppsatt på rummet som hade samma nummer. Egentligen ville han inte resa utan smita ut bakvägen som inte fanns, och hade den funnits så hade han bara fumlat över ord som inte betydde nånting eller låsanordningar.
Rubens resa hade blivit ett äventyr en kallelse att återvända till sitt jag.
Sällskapet hade skingrat sig något. En bar på en bastuba, en annan bar på en telefon och ytterligare en annan som var väldigt liten till växten envisades med sig själv at han skullle bära allt själv utan någon som helst hjälp från systern som stod en halv meter ifrån honom. Terminalen var den ljusaste platsen i stan. Hit kom folk bara för att vara hos ljuset, uppleva glädjen som spirade bland folket. Ruben reciterade en filosof och kände sig nöjd…alla var de trötta på att vänta på flyget som skulle föra dem till allt de drömt om att få komma till och tar emot oss. Möjligheterna hade tagit sig upp från omöjligheternas strand och vågorna slog inte längre.
En ny värld öppnade sig…kraft och mod på resan hem. De sår som vi bär på läks. När tröstaren och läkaren är närvarande löser sig allt i en ändlös gudomlighet. Staden är vårt hem och det var den verkligen då flyget lämnade landningsbanan. Ruben hade dukat fram en pizzaslice och en cola som han inhandlat minuten innan avgång. Det var ljusare mycket ljusare häruppe, tänkte Ruben då han för att förtränga flygrädslan…spyfärdig var ordet…rastlöshet var praktiken och teorin eftersom han alltid läste då han kände sig rastlös. Bredvid honom satt en hund, en matte och husselös hund som inte skällde utan satt blickstilla…också hade han försatt sig i tankar om det förgångna, det som för länge sedan var glömt: Det skulle bli en överraskning sa dom. Men det blev liksom lite fel. Tiden räckte inte till för upptåg som dessa, vad det nu var de hade planerat. Tankarna fortsatte att mala och jag låg länge med ögonen öppna tills jag till slut somnade i soffan där jag sjunkit ner med en roman. Det skulle komma en professor sa dom, men när, tänkte jag på hemvägen efter föreläsningens slut. Ett tomt rum hade mötte mig och i över två timmar var vi tillsammans. Den kvava luften och stanken från toaletten glömmer jag aldrig. Jag minns att jag vaknade till ett ögonblick och förnam en skugga passera. Var det än vän? Var det en författare som återuppstått? I så fall hoppades jag det var Poe som hälsade på. Helt anspråkslöst gick jag tvärs över rummet till en liten byrå där det stod en leende gul vas. Ruben hade ett särskilt excentriskt förhållande till vaser i allmänhet, men mest var det gula och små vaser som tilltalade honom, femhundraelva vaser hade han räknat till från det år han startade 1980 med en enkel liten blåmönstrad askkopp. I sin väska hade han en bok och en suddig bild på ett eklöv som påminde om hösten ifall han inte kom tillbaks och en lite klarare bild på Poe som också satt uppe på väggen i köket tillsammans med den rosa klockan som damen på tionde våningen gett honom som tack för det goda samtalet som mer lät som ett förhör. Någon skrattade och pratade strunt. Och det gör de alltid, pratar strunt. Varför pratar folk inte så att man förstår, det hade han alltid undrat. När han fikade råkade han glömma sockret. “Jävla mig!” utbrast han. Det fanns ingen hejd. På bordet låg tidningar och papper som han brukade fösa undan med handen. Ruben kom att tänka på en gång då han satt lugnt och det var ingen som kom och satte sig bredvid. Han hade gett fiskarna mat, hade han erinrat sig. Tre fiskar, Lasse, Ström, och en som bara heter Tjong, efter den stora skål han tappade i golvet när han var liten. 1984 efter att han hade spelat minigolf hade en golfboll försvunnit och Ruben letade förgäves medan regnet piskade ner.
Planet stannade plötsligt och det blev tyst som natten, bara en katt spann, kanske för sista gången. Ruben hade somnat med en halväten kaka på bröstet och kvinnan som satt bredvid skrek…och någon stängde en dörr…och någon tassade runt…de som var vakna hörde ett svagt sanctum.
(2013)
Emil Ahlbertz Poesi 