Villrådig tystnad

 

Det är dags nu –
plocka den villrådiga
tystnaden ur din mun –
säg inget jag vet att det är sant
att du bara flyger med vingar
som bär dig genom dimman.
Flyende tankar
nya vinklar att mäta
avståndet till kuberna
i hjärtats förmak.

Annonser
Standard

Nattligt revir

Genomborra tystnaden i de ömma dagarna. Nattliga stygn då dygnsrytmen formar reviret. Du ska gå dit. Blottlägga önskningarna för vindens högstämda blåsbälg.

Standard

Kapitulation

Jag ger dig sömnen att lägga i din himmelska väska. Dröm inte om mig, längta inte efter min röst – ty mitt hjärta har spruckit över det kalla stengolvet. Du är en ängel utsträckt på en bädd av trötthet. Du bär min trötthet genom natten, du bär mig genom dagarna, skriver mina dikter, läser böckerna för mig, eftersom jag inte förmår klara ens en fjärils första flygning med sina färgsprakande vingar, som en bara vill ta på, luta sin kind mot.

Standard

Terminalen

(Utdrag ur en längre prosadikt)
Terminalen var den ljusaste platsen i stan. Hit kom folk bara för få att vara i ljuset.
Kaptenen reciterade en filosof och kände sig nöjd…alla var de trötta på att vänta på flyget som skulle ta dem till allt de drömt om.
Möjligheterna hade tagit sig upp från omöjligheternas strand och vågorna slog inte längre.
En ny värld öppnade sig…kraft och mod på resan hem. De sår som vi bär på läks.
När tröstaren och läkaren är närvarande löser sig allt i en ändlös gudomlighet.
Staden är vårt hem – och det var den verkligen då flyget lämnade landningsbanan.
Kaptenen hade dukat fram en pizza och en cola som han inhandlat strax före avgång.
Bredvid honom satt en hund, en matte och husselös hund som inte skällde utan satt stilla…

Standard

Jag kom till dig med väskorna…

Jag kom till dig med väskorna. Du kom med en röst av viol, erinringar, nykläckta stjärnor runt din hals. Jag kallade dig skuggornas drottning. Jag kallade dig vägvisare; illusionerna och de magiska rådslagen. Rummen med reglade dörrar öppnade du med händer av svavel.

Standard

Illusion

 

Vi faller likt fjäderlösa hönor mot tomheten.
Med väsen slungas vi om och om igen i en luft som känns kall.
Vi räddas av en böljande våg som sveper över oss;
som tar oss in i trygghetens famn dit ingen kommer.
Vi hör sånger som stillsamt omsluter oss,
förtäljer att ingen skada är skedd.

Osynliga färdas vi genom stängda dörrar och kosmiska rum.
Allt är en illusion som har för avsikt
att dra oss med och in i dess djup,
förföra oss tills vi åter blir synliga,
tills våra kroppar förvandlats till glas och sten.
Men vi är förberedda på vad som komma ska.
Vi har en karta som ska leda oss rätt,
men vi måste undvika deras ögon,
ty det är ögonen som förför.
De ser genom det osynliga.
De är vaksamma och rädda för att tappa färg och glans,
de har behovet att synas och dra till sig blickar.

En väldig dörr avtecknar sig. Vi går in.
Vi lämnar nu vår verklighet och träder in i en annan.
Må ljusets furstar vara med oss!
Må de vaka över oss dag och natt
och leda oss genom dessa rum.

Ur Kosmiska rum

Standard